Är det fint att lita på någon i alla lägen?

 Heberlein skriver i DN att hon vill kunna lita på den andra när hon behöver det som mest, men att hon i stället blir övergiven av andra när hon behöver dem som mest.

Vem ansvar är Heberlein? Vem kan man lita på? Vad är en relation? Vad är kärlek?

Om Andersson ska finnas där för Petterson oavsett vad som händer. Vem ska då Petterson lita till?

Petterson ska finnas där när Andersson behöver det som mest, oavsett vad som händer, men om Petterson samtidigt är den som behöver det som mest? Vem finns där och hjälper Petterson när Andersson knasar och lämnar Petterson ensam med ansvaret för ledsna barn, arga arbetskamrater, sitt brustna hjärta?

Var och en är sig själv närmast. Vore det INTE så att var och en i första hand ansvarade för sig själv skulle vi inte heller kunna hjälpa och stödja varandra i detta.

Om Andersson mår mycket dåligt och fuckar upp sitt liv så kan Petterson önska hjälpa hur mycket som helst, göra vad som helst, men det är ändå inte säkert att Petterson kan hjälpa Andersson, Petterson kan inte gå in i Andersson och ställa allt till rätta. Om Petterson åsidosätter allt ansvar för sig själv, och satsar allt på Andersson blir resultatet kanske inte bättre för Andersson. Det kanske blir sämre. Andersson blir ansvarig för en ännu större katastrof.

 

 

 

 

 

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized

poängen med att underhålla en verksamhet man inte längre får driva

I Aftonbladet intervjuas Bengt Bryungs, ordförande i Kommunal:
”Skicket på SL:s bussar varierar kraftigt.
– Vi har samma problem över hela landet. Det kan vara att ett företag förlorar sitt femåriga uppdrag. Sista året kan de lika gärna köra slut på bussarna och göra minsta möjliga service”.

Och jag är inte alls förvånad. Den som är förvånad får gärna visa sig. Kära politiker , ni som ville lägga ut all allmännytta på entreprenad: Hur tänkte ni?
Tänkte ni så här att om t ex ett företag får kontrakt på busstrafiken en period, men inte vet om de får fortsätta nästa period, så kommer de att
a) med stor pliktkänsla och ansvarsfullhet sköta om personal och verksamhet och t ex bussar inköpta för skattemedel, på det att allt må fungera så säkert och länge som möjligt, eller
b) försöka tjäna så mycket pengar som möjligt under sitt kontrakt, dvs stoppa så mycket av pengarna som möjligt i egen ficka, och lägga så litet som möjligt på underhåll, personal och lokaler.
Alla som gissat på det första alternativet bör genast tänka hur de själva skulle göra. Och framför allt på om det är VETTIGT att rasera en fungerande infrastruktur ur nationalekonomiskt perspektiv.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Samhället, infrastrukturen och ansvaret

Spårtrafik är en viktig del av samhällets infrastruktur, i synnerhet i ett så geografiskt vidsträckt samhälle som Sverige.

För att fylla denna funktion måste spårtrafiken vara pålitlig, säker och trafikera hela landet.

Spårtrafik är snabbt, energisnålt och på så vis förhållandevis billigt och miljövänligt.

Det räcker dock inte för att gemene man ska känna att det är värt alla skattepengar, vi vill också att spårtrafiken ska vara SÄKER och PÅLITLIG!

Erfarenhet från andra länder (ex Storbrittanien) visar att avreglerad tågtrafik inte fungerar.
Erfarenhet från vårt eget land visar samma sak: under 40-talet förstatligade vi våra järnvägar och skapade ett gemensamt bolag, en huvudman med allt ansvar.

Den statliga järnvägen fungerade mycket bra:
-olyckor utreddes noggrant, man arbetade kontinuerligt med säkerheten i ALLA LED: från snörröjningen till tågledningen.
– tågen gick i tid.
– biljettpriserna var förutsägbara, dvs man kunde spara ihop till en resa redan ett år i förväg, resekostnaden ändrades inte flera hudnra procent från dag till dag.

Vad händer när man inte har en huvudman för en så viktigt infrastrukturell funktion som järnvägarna?
Vad som händer med pålitlighet gällande avgångar och information är omöjligt att blunda för, och debatteras livligt.
Men vad händer med säkerheten när ingen har det totala ansvaret längre?
När det är olika entreprenörer som ansvarar för olika delar: en för snöröjning av perronger, en för snörröjning av spår, en för informationssystem och skyltning, en för personal ombord, en för personal på stationerna osv osv. Och alla dessa entreprenörer, de har bara sitt ansvar för sin lilla bit en kortare period, till nästa upphandling.
Om de röjer snön dåligt så går deras kontrakt ut om ett år.
Om informationen inte funkar så kanske en annan lycksökare får kontraktet vid nästa upphandling.

MEN VAD HÄNDER NU!?
Vem är ansvarig NU och hela tiden för de verksamheter vi betalar med gemensamma medel för det gemensammas bästa?

När tågtrafiken inte fungerar, när det händer allvarliga olyckor, vem utreder objektivt, förbättrar kontinuerligt säkerheten och pålitligheten för tågpersonal och passagerare?

Vem griper in direkt när småbarnen inte får tillräckligt med mat och omsorg på det dagis som finansieras med gemensamma medel? När pengarna istället går till den som driver verksamheten?

Vem tar ansvar för att arbetslösa inte utnyttjas? För att skattepengar går till rätt saker och inte direkt i fickan på folk som utnyttjar systemet?

Jag betalar gärna skatt , gärna mycket skatt, för att få tillgång till t ex sjukvård, omsorg, infrastruktur.

Men vem vill betala skatt till en korrupt jävla geggamojja? En ansvarslös anonym sörja av privata entreprenörer där ingen är ansvarig för mer än sin lilla bit, och ”ansvaret” består i att ”kontraktet eventuellt går till någon annan vid nästa upphandling”.

Är inte hela idén med samhällsfinansierad verksamhet att det är något vi tillsammans beslutat, t ex barnomsorg eller tågtrafik, och att det måste skötas oklanderligt, med full insyn, och med fullt mandat för helheten?

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kloka Agnes Arpi skriver på ETC idag om den nedlåtande synen på ”skitjobb” som omvårdnad och städning.

Att omvårdnadsarbete betraktas som skitjobb är inte bara stigmatiserande för omvårdnadsarbetstagaren, det är också ett problem för den vårdade, och ett symptom på ett samhälle där människovärdet snart bara finns i en gammal sång.
Att som läkare höra en döende patient utom sig av skam över sin onyttighet, sitt behov av hjälp, be om något som gör slut på det snabbt – inte pga smärta, utan pga att man inte står ut med att andra människor utför de sysslor som omnämns som skitjobb: tvättar en, vårdar en , torkar ens kräks.
Det fyller mig med skam. Skam över att vi passivt låtit ett solidariskt samhällsklimat ersättas med detta, där du är fullvärdig om du är produktiv, där varje ”verksamhet ska bära sin egen kostnad”.
Vad hände med var människas unika värde och lika rätt?Värdefullheten i att vara just en människa, inte i att vara en sådan eller sådan producent. Vad hände med av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov?Vad hände med respekten för allt liv?

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

VAD har blivit bättre?

Nu skulle jag vilja att ni berättar för mig om alla förbättringar som inträffat med ökad valfrihet!

Vi börjar med utförsäljning av lokaler byggda för skattemedel: skolor, sjukhus, daghem, vårdcentraler, äldreboenden osv.

Hur mycket pengar har det sparat åt skattebetalarna per år t ex?

Har lokalerna blivit bättre? Säkrare? Trevligare? Mer tillgängliga för funktionshindrade?

Skolorna:

Berätta hur du upplevt att skolorna blivit bättre för barn. Har dina barn roligare i skolan? Får bättre utbildning? Har skolbiblioteket fler böcker? Är skolsköterskan lättare att få tid hos?

Apoteken:

Vilka glädjande förändringar har inträffat sedan apoteken såldes ut?

Har du apotek närmare, billigare, mer välsorterat, med bättre öppettider, kunnigare personal?

Enklare att få veta var läkemedlet du behöver närmast finns i lager?

Tågen:

Hur mycket billigare har järnvägstrafiken blivit totalt för staten i och med att olika funktioner las på olika entreprenörer?

Har det blivit enklare, billigare för företag att frakta saker med tåg?

Går tågen oftare där du bor? Håller tidtabellen bättre?

Inträffar färre olyckor?

Har det nya biljettsystemet gjort att du hellre väljer tåget än bilen?

Kommunala färdmedel i Stockholm:

Drabbas du av färre förseningar? Får du bättre information?

Har det blivit billigare att åka kommunalt?

Om du är bilist, har du valt att åka mer kommunalt och mindre bil idag ?

Hur mycket har landstinget sparat per år på att lägga ut olika delar av SL på entreprenörer?

Vårdcentraler:

Hur mycket billigare har det blivit för landstingen med privata vårdgivare?

Hur mycket bättre har det blivit för dig? Får du lättare tid på vårdcentralen? Får du tillräckligt mycket tid? Känner du tillit till din vårdcentral?

Posten:

Har du närmare och enklare att hämta paket idag?  Att reklamera?

Kommer paket och brev i tid? Har det blivit billigare att skicka paket och brev?

Snöröjningen:

Är det bättre skottat där du går och bor? Är vägarna röjda när du ska nånstans? Är det fler som halkar och bryter sig ? Har villkoren för  takskottarna förbättrats med utrustning och utbildning och mindre stress?

Arbetsmarknaden:

Är ditt projektarbete skoj? Har du fått låna till bostad trots att du inte har fast anställning? Har du samma rättigheter som svenska anställda fast du är gästarbetare?

Mänskliga rättigheter:

Får alla barn gå i skolan? Samma rätt till sjukvård? Samma rätt till ersättning vid sjukdom, skador?

Det här är ingen heltäckande lista, kommer du på förbättringar som skett i vårt samhälle inom andra områden så tar jag tacksamt emot dem!

Ser fram emot att få berättelser och bevis på framgångarna i vårt land 🙂


3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Ulf Nilson får betalt för att säkra Expressens plats som skräptidning

Ulf Nilson, krönikör i Expressen delger oss en ny variant på myten om de utrotningshotade blondinerna:
Sverige har sen länge minskande befolkning, ja, om vi ser till pursvenskar. Varje par föder statistiskt sett färre än två barn, lika med minskning. Våra invandrare, numera omkring 20 procent, av vilka 400 000 muslimer (varav de allra flesta naturligtvis inte är islamister), föder betydligt fler. Det är oundvikligt att det muslimska inflytandet växer.

Vad är en ”pursvensk” ? Har du sett nån? Ulf Nilson tror antagligen att hans gener överenstämmer mer med hans granne Andersson än med grannen Ndiaye.
Herregud! Kan ingen ge gubbjäveln en lektion i genetik? Eller ännu hellre ETT ANNAT JOBB!

Vad tror han att en svensk är, en person med en särskild uppsättning gener eller? Då får han i sanning leta. Visst finns det genetiska variationer som är vanligare i en population i Sverige , som t ex laktostolerans, blek hud och hårlöshet, variationer som poolats fram pga klimatrelaterade faktorer. Men man kan ju inte säga att alla de laktosintoleranta svenskarna inte är svenskar. Eller alla mörkhåriga. Eller alla med riklig kroppsbehåring.Man kan inte heller säga att en laktostolerant person per automatik är svensk, det kan ju lika gärna röra sig om en person med lång släkttavla i Bolivia, Frankrike eller Japan.

Ulf Nilson är ute och cyklar med sin tro på ”pursvenskar”. Vår nationalitet bygger väl på att vi talar samma språk och delar en mängd erfarenheter : frysa på vintern, kasta oss ut i vårsolen så fort den kommer med kaffe och macka, grotescorelaterade skämt, kunna sjunga Luciasånger, bada fast det är kallt och tycka att det känns ”friskt”, och vad annat som nu kan karakteriseras som typiskt svenskt.

SCB-statistik: http://anderswallner.se/2010/12/15/tar-muslimerna-over-fraga-scb-ulf-nilson/

 

In many parts of the world, groups have mixed in such a way that many individuals have relatively recent ancestors from widely separated regions. Although genetic analyses of large numbers of loci can produce estimates of the percentage of a person’s ancestors coming from various continental populations (Shriveret al. 2003; Bamshad et al. 2004), these estimates may assume a false distinctiveness of the parental populations, since human groups have exchanged mates from local to continental scales throughout history (Cavalli-Sforza et al. 1994; Hoerder 2002). Even with large numbers of markers, information for estimating admixture proportions of individuals or groups is limited, and estimates typically will have wideconfidence intervals (Pfaff et al. 2004).


Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

förr i tiden

Man kan tycka vad man vill om statliga verksamheter. Men för i helvete DE FUNKADE!

Tåg

Förr i tiden, fortfarande på 90-talet, så kunde man bestämma sig för att åka någonstans med tåg.
Man köpte en biljett.
Missade man tåget tog man nästa: med samma biljett! Man hade helt enkelt köpt själva RESAN! Ville man kunde man förstås köpa platsbiljett för att vara säker på att få sitta, och den var ju bunden till ett visst tåg en viss tid, men även om man missade sin avgång och plats, eller om man ville ta ett tidigare eller senare tåg av annat skäl, så var det bara att göra det!
Inte nog med detta enkla biljettsystem: man behövde inte ha legitimation för att åka tåg, man kunde ge bort sin biljett om man ångrade sig, man kunde skicka med tonåringen en returbiljett även om hon inte visste när hon skulle åka tillbaka.

Men det tar inte slut här! Nä, det var dessutom så att TÅGET GICK I TID och KOM FRAM I TID! Ville man (jag vet att det låter som en saga) vara riktigt säker på att komma fram någonstans i tid, då tog man tåget!
Visst hände det någon enstaka gång att tåget var försenat och det var ju något att skriva hem om, det var riktiga undantag!

Post

Om vi nu lämnar järnvägen och ser oss omkring i vår förort då. Vi behöver hämta ett paket. Förr i tiden fanns det ett postkontor i varje förort! Postkontoret var väldigt ordentligt och noggrannt, det var alltid öppet samma tider, i allmänhet mellan kl 9-18, 9-13 lördagar, och personalen bakom disken var litet strängt ordentliga. Det var noga med legitimation och grejor. Men man kunde hämta sitt paket. Det fanns integritetsskydd kring paketet. Paketet fanns på en särskild hylla. Om ens brev inte kommit fram kunde man ringa sitt postkontor och snacka med brevbäraren. Var ens paket trasigt när man hämtade det så såg både postkassören och en själv det så man felanmälde det direkt.
Sen avreglerade man posteriet. Det skulle bli väldigt bra och billigt för medborgarna. Man skulle kunna hämta sitt paket både bittida och sent i sin närbutik eller i tobaken på hörnet.
Men det där funkade ju inte så himla bra…videobutiken drunknade i paket som låg både här och där och det var långa köer av filmhyrare och pakethämtare. Videonisse hittade kanske inte paketet idag, det tog tid att leta och till slut var det en granne som skulle hyra en Dr House-box som såg paketet på fel ställe (haha är det här för jättepaket från apoteket, vuxenblöjor?) .
Om paketet var trasigt får man vända sig till posten för att felanmäla det. Posten på internet. Man kan naturligtvis inte prata med någon i telefon eller så, utan man ska fylla i ett särskilt formulär som (obs!) bara går att skicka om alla fält är korrekt ifyllda!
Du måste alltså ha tillgång till en massa uppgifter om var paketet postades etc som du kanske inte alls har!
Har du nåt särskilt paket att hämta kan du bli tvungen att åka långt bort till ett av postens egna särskilda utlämningsställen.
Du måste hursomhelst åka långt bort i vilket fall eftersom alla små snabbköp antingen blivit av med posthanteringen för att de misskötte den och folk klagat, eller gjort sig av med den för att det tog orimligt lång tid och plats och förstörde deras ordinarie handel.
Jag vet inte hur det ser ut i resten av landet men här i södra stockholms förorter är det så.

Arbete för alla
Och nu ska ni få höra det mest spännande från förr i tiden:
eftersom statliga verksamheter var skattefinansierade och tjänade allmännyttan, så tog man ansvar! Man följde arbetsskyddslagstiftningen t ex.
Och vet ni vad!? Människor som kanske hade en eller annan svårighet eller handikapp eller förslitningsskada fick också jobba!
Ja, det är sant, man behövde inte utredas och få en särskild diagnos och ett fejkat låtsasjobb i särskild verksamhet. Nä, det fanns plats även för den som hade svårigheter, och de utförde riktiga arbeten och fick riktig lön! Man kanske inte kunde göra lika mycket lika bra som en annan arbetskamrat, men man bidrog! Och hade arbetskamrater och fikaraster. Och det fanns MASSOR med jobb!
Eftersom det var statens (våra) egna tåg och spår och elledningar och vi som ville kunna använda dom och inte dö i olyckor eller komma försent, så fanns det massor med arbete med det kontinuerliga underhållet av spår och tåg och ledningar och slyröjning och skotta och sanda framför posten och hacka bort is från växlarna och konstruera köldtåliga tågdörrar och omkonstruera delar som ofta gick sönder så att man sparade på framtida underhåll.
Att underhålla spår är farligt arbete! Därför var det så bra att det var samma jävla huvudman för alltihop: trafiken, elen, spårröjarna, posten och t o m telefonerna!
SAMORDNING FTW!

Ja, det var en riktig saga om förr i tiden tänker du, men den är alldeles alldeles sann!

2 kommentarer

Filed under Uncategorized